Näääääääääääj, ni har nog själva också insett det, och trots det ser jag att ni klickar er in dagligen. Men jag har verkligen ingen ork med att blogga längre, inte heller tid eller längtan (blandat med personliga skäl). Så nu bestämmer jag mig för att sopa den här bloggen. Jag kommer inte klicka på 'TA BORT' knappen ännu, men såsmåning om trycker jag där. Ledsen, men så är det.

Puss på er alla och tack för att ni har följt mig :) Ni är underbara! <3

Jag skulle kunna säga att jag helt enkelt inte har haft tid att blogga, att det blivit mycket med både skola och träningar. Delvis stämmer det. Men om jag ska vara ärlig så har jag då och då hunnit sätta på datorn, sett den lilla ikonen i fältet favoriter som heter "blogg.se" men istället för att klicka där har jag undvikit det och kommit på små ursäkter för mig själv för att slippa. Jag har helt enkelt inte haft något sug för att blogga. Eftersom jag i första hand skriver för min egen skull så känner jag att det är helt onödigt att sitta och tvinga fram inlägg efter inlägg. Skälen till att jag inte har någon ork längre är blandade, mycket träningar, som verkligen inte är negativt utan det är något jag verkligen vill satsa på, skolan har just börjat, jag känner redan nu att det blir mycket och vi har knapt fått läxor ännu, och sen är det en sista grej, men det är något personligt och jobbigt så det är ingenting jag vill skriva om offentligt här på min blogg. Därför har jag beslutat att ta en bloggpaus. Jag tänkte sätta mig själv på ett test, jag ska välja ett antal dagar och om jag inte någon gång under de dagarna klickar mig in hit och skriver ett inlägg så blir det nog ajöss med bloggen... Jag blir självklart jätteglad av att se att det är så pass många som fortfarande klickar sig in på min blogg varje dag trots att jag inte uppdaterat så som man kan önska och dte är ännu roligare att se kommentarer från er alla och verkligen spännande att det finns många nya personer som jag inte känner som vill läsa det jag skriver. Men ni får ha överseende med det här, så får vi se om jag fortsätter blogga eller om jag ska lägga ner detta.

Puss och tack för ert stöd

Världens bästa syskon.

Som rubriken avslöjar har jag något roligt att berätta.

Det är nämligen så att Erik Figueroa, 20 år, just i denna stund gör a-lagsdebut (från HTFF) och inte nog med det, han fick spela från start! Jag blir verkligen glad för hans skull! Jag sitter och hoppas framför direktrapporteringen att det går bra för honom och resten av laget på bortamatchen mot Brage.

Forza Bajen!

Igår var det träningsdag på Bosön med nya laget Lidingö SK. Förmiddagen bestod av en löprunda och efter det körde vi fyspass ett ganska bra tag. Jag ska inte smyga med att det var jobbigt, för det var det, i alla fall skivstång eftersom det är något jag inte kunnat träna med under sommaren.

Efter passet fick vi någon timme till lunch och lite vila, välbehövt.

Efter lunchen hade inte bara tiden förrändrats, utan också vad för pss det var dags för. Fysen släpptes och det fokuserades på handboll. 

Det vart en mycket rolig dag med mycket träning. Och det har gett avlöning! Jag har verkligen träningsvärk i kroppen, en sådan skön känsla, inte sant? Dock känner jag mig lite begränsad, rörelseförhindrad på en del plan. Men det är en annan femma. Imorgon kör vi igen!

1 TIMME OCH 12 MINUTER KVART TILLS JAG BÖRJAR MITT FÖRSTA AV TRE ÅR PÅ GYMNASIET!

Min förmiddag spenderades i sängen - sovandes. Jag menar, varför måste man gå upp om det inte finns nåt bra skäl? När jag väl tagit mig upp och fått i mig lite frukost kände jag mig otroligt sugen på att ta en runda så jag knöt på mig joggingskorna och stack ut. Härligt med spontanträning tycker jag. Det blev en sväng på ca 1,2 mil så det kändes ganska bra :) Min kusin Marie, som är här hos oss med min faster Lotta och hennes exmans barn Annamaria, fyllde 12 år dagen till ära så henne firade vi med middag och tårta. En annan kusin vid namn Daniel kom också förbi och grattade sin syster. Kul att träffa honom igen! Nu blir det snart "Sagan om konungens återkomst" i lurarna. Sov så gott!

Bannern som satt uppe på Årsta IP igår. Skälet till detta grundar sig i de senaste matcherna och resultatet från laget. Prestationen i superettan har inte varit på topp om man säger så.

Idag var det matchdags igen. Nästan 8000 fans hade slutit upp på Söderstadion. Både spelare och fans sa att nu, nu skulle vindarna vända. Det skulle bli våran match. Det var dags för en vinst. Hammarby startade av matchen med en bra första halvlek. Vi spelade fram oss till en del bra lägen och Björn lyckades peta in ett mål, men som dömdes som offside (själv kunde jag inte se om det var det eller inte från den plats i klacken jag intagit). Halvleken som hade resulterats i en del lägen, många dragningar och om möjligt ännu fler domarmissar blåstes till sist av. 0-0 i halvtid. Men än så länge fanns ingen oro. Man litade på att Bajen kunde peta in någon boll i andra.

Andra halvlek började. Efter dryga 2 minuter blir det hörna och hörnan nickas in av Sinan! MÅL! Eufori på läktaren. 1-0 kunde vi skratta oss lyckliga. Men som ni vet finns uttrycket som lyder: "skratta bäst som skrattar sist" och ja, i detta fall skulle det bli en sanning. Spelarna på planen tappade något, vad vet jag inte, men syntes gjorde det. Ljungskile fick övertaget i matchen, grovt. Bajen underpresterade. Med 36 minuter kvar gör LSK 1-1. Hammarby tappar boll på mittplan i ett läge där bollen kommer ut från hörna. Monday är ensam på mittplan med bollen och gör misstaget att börja dribbla. Bollen tas från honom och han blir bortdribblad. Anfallaren kommer ensam mot vår målis Hopf och har därför inga problem med att få in bollen. Ärligt talat var det bara ett fåtal spelare i vårt lag som kämpade och hade hjärtat på rätt ställe. Exempel på det är Sinan och Björn. Båda slet, för varje boll, för sig själva, för laget och för oss. Andra hade det inte, de slet inte för oss. Om inte alla spelare vill så går det inte. Det var just det som resulerade i att Ljungskile gjorde 2-1 och sen 3-1.

Någon gång under matchen började en man som stod vid oss att skrika, inte hejar-rop, utan motsatsen. Att han valde att stå och klaga på Björn som "inte kämpade" och "borde bytas ut" gjorde mig mer än sur. Jag blir förbannad när någon klagar på vårat lag. Extra förbannad när det var Björn. Sen började han också skrika på Bojassén som tydligen inte heller var bra nog för att få spela på Söderstadion. Om de nu är så jävla dåliga kan han väl fan ta och gå in på planen själv och göra ett bättre jobb. Eller om det nu var så jävla hemskt att se dom spela, så varsågod att lämna läktaren.

Med lite mer än tio minuter kvar av matchen hyschades klacken. Till en början trodde jag att det var för att någon skulle starta oss. Men icke. Tanken bakom att alla skulle stå tysta den sista tiden var att "vi skulle ge laget samma som de gav oss" och "vi skulle inte visa vårat stöd till dom i sånna här lägen". Kom igen! Jag menar vad är detta? Jävla medgångssupportrar (vi är väl inte gårdare?!). Pinsamt.

När matchen blåstes av buades laget ut. Jag fick jag höra saker jag aldrig trodde att jag skulle få höra ett "fan" säga till en spelare. Det sjöngs också saker som att "de ojämna lagen skulle delas om" "ut med packet" "varför krigar inte ni?" och allt man nu kan tänka sig (eller det kanske är just det man inte kan). Bara Sinan, som fick spelarpriset i Hammarby, vart hyllad.

När jag själv läser vad jag har skrivit kan jag inte förstå det. Men jag kan än värre förstå det värsta. Hundratals "fans" stod utanför arenan där spelarna kommer ut och väntade på dem. När de väl kom ut fick de höra slagord och stämningen beskrevs som hotfull. Ett tjugotal poliser var där och skyddade laget när de kom ut till fansen. Tränare Roger var den som fick förklara sig för fansen. Väl hemma i lägenheten vid datorn klickade jag mig in  på de olika hammarbysidorna på facebook. Självklart visste jag hur det skulle vara, som alltid vid en jobbig förlust. Men jag förstår mig inte på folk. De går runt och kallar sig fans, de står på läktaren och sjunger att de alltid kommer älska Hammarby och att de säger en dag att de stöttar laget i med- och motgång. Men när man kommer till motgång ser man de som står ut ur mängden, de riktiga och de trogna fansen. Vi som inte viker ner oss till alla andras nivå. Folk skrev så hemska och rent ut sagt korkade saker om laget och ledningen att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Saker som att alla ska skita i att gå på nästa match så att spelarna spela på tomma och "smaka på sin egen medicin". Vem kommer ens på tanken till någon sådant? Så jävla dumma i huvudet. Förbannad blir jag. tack och lov kunde jag hitta några trogna kommentarer som skrevs av folk som delade åsikter med mig. I vått och torrt. 

Jag kommer att stå där. Jag kommer att fortsätta visa mitt stöd.

Bajen till sista hjärtslaget, oavsett vad !♥

Godmorgon mina vänner!

Gårdagskvällen bestod av kvalitetstid med min kära syster. Vi såg på den första Alien, inte så jätte äcklig bortsett från de där äggen som jag fick ordentlig gåshud av. Vi kom fram till att vi två nog aldrig sett en film tillsammans då vi inte pratat någon medan den rullat på skärmen. 

                               

Idag har jag inga speciella planer förrens kvällen kommer, då blir det att träffa Emma (äntligen!).